Recension: Dads

Foto:Fox

Foto:Fox

Dads är en av höstens humorsatsningar från Fox. Jag har precis sett de två första avsnitten och har skrivit ner min initiala reaktion på dem. Serien handlar om Eli (Seth Green) och Warner (Giovanni Ribisi), två framgångsrika spelutvecklare som av olika anledningar måste bo tillsammans med sina respektive pappor, spelade av Martin Mull och Peter Riegert. Jag ska inte ljuga. Det känns tråkigt att det föll sig så att Dads var först ut att recenseras, för det här är en riktigt unken serie. Humorn är inte bara sexistisk, den är också minst sagt slapp och lutar sig främst mot tröttsamma kulturella stereotyper. Är man intresserad av vilka så har man på Vulture rankat de sämsta skämten från piloten.

Piloten blev inte heller väl emottagen av kritikerna vilket Fox valde att göra till en del av sin marknadsföring. Jag antar att man valde att lyfta fram kritikernas förakt i förhoppning att nå fram till dem som föraktar kritiker och att positionera sin humor som farlig och lite kittlande.

När man tar ställning mot den här typen av humor i en diskussion med personer som försvarar den brukar de argumentera på ett av följande två sätt. Det första sättet följer Fox-linjen: belackaren är en torr elitist. Det andra sättet tar utgångspunkt i en diskussion om huruvida man får skämta om allt: belackaren är motståndare till det fria ordet. Saken är dock den, att bara för att man ogillar en viss typ av humor, betyder det inte att man tycker att den borde förbjudas. Diskussionen handlar inte om vad som ska vara godkänd humor, diskussionen handlar dels om vad som är bra humor, och dels om vad som kan passera för humor.

Så vad är då bra humor, eller snarare bra kontroversiell, ”anti-pk” (detta av stereotyphumorns förespråkare så omhuldade begrepp) humor? För det är ju det man på Fox i.o.m. trailern vill påskina att Dads är. För det första så tror jag att kontroversiell humor är ett bra sätt att kollektivt handskas med obekväma ämnen. Det utgör en enkel första ingång till ett ämne, eller ett perspektiv, som är för nytt eller svårt att gå rakt in på med en djupanalys. Bra kontroversiell humor bränner till, ger en kraftig reaktion och lämnar dig med en svårbeskrivlig ambivalens som inte riktigt släpper taget.

Så överensstämmer den beskrivningen med skämten i Dads, eller med annan sexistisk, rasistisk stereotyphumor? Inte alls. Skämt som bygger på trötta fördomar bränner inte alls till i samhällets samkvämliga fernissa. De är tvärtom kalla, trötta, unkna och trots sitt uppsåt inte ens roliga. Problemet med den här typen av humor är att den utgår från att en stereotyp är rolig i sig själv, och att humor är att stapla stereotyper på varandra. Det anser jag inte att det är, och jag anser definitivt inte att det är i närheten av vad som kan kallas kontroversiellt.