Recension: The Blacklist

Foto: NBC

Foto: NBC

Allvarligt talat, har crime-genren körts så hårt i botten av alla halvhjärtade bokstavskombinationsserier att satsningar som The Blacklist nu kan passera för bra tv? Jag kan nämligen inte komma på någon annan anledning till att The Blacklist fått ett så varmt mottagande. Serien har haft bra tittarsiffror och har precis fått en order på full säsong. För mig funkar den inte alls. Jag har precis sett det tredje avsnittet och där någonstans gick gränsen för mig. Piloten kändes som en parodi på sin genre och de andra avsnitten har även dem varit skrattretande klyschfester.

Premissen, gravt inspirerad av När lammen tystnar, går ut på att det kriminella geniet Raymond ”Red” Reddington (James Spader) frivilligt överlämnar sig till FBI. Red lovar att hjälpa FBI fånga andra kriminella superskurkar från en speciell lista, the blacklist. De västa av dem är så kriminella att FBI inte ens vet att de existerar. Det finns dock ett krav från Reds sida och det är att endast prata och arbeta med nybörjaragenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Den övergripande berättelsen, precis som dess detaljer, är alltså en ganska sliten historia. En annan sak som besvärar mig är hur vi ska förstå och köpa att Red och Elizabeth båda två är supersmarta. Om man inte låter sig övertygas av förfinat vintycke och en förkärlek till att bära hatt så ges det inte några större bevis för att så är fallet. För att Elizabeth ska utmärka sig i arbetsgruppen så måste kollegan Donald Ressler (Diego Klattenhoff) vara jättekorkad i stil med ”vi vill inte ha din dumma lista, vi har vår egen”. Med Red är det ännu värre. Han är skissad så som ett barn tänker sig en smart person, som en person som kan oskadliggöra gravitationen. Inte heller Spader lyckas sälja Red som den kriminella mastermind han porträtteras att vara. Det enda han har att komma med är ett torrt, arrogant skratt. För det vet väl alla att skurkar skrattar så? Det är dock fortfarande oklart om han slipat fram skrattet genom en stilstudie på Kurt Sutters Otto.

Recension: The Michael J. Fox Show

Bild: NBC

Foto: NBC

The Michael J. Fox Show handlar om Mike Henry(!), en älskad nyhetsankare som varit borta från arbetet på NBC i fem år eftersom han, precis som Michael J. Fox, har drabbats av parkinsons sjukdom. Serien är löst baserad på Fox´ eget liv. Efter att hustrun Annie (Betsy Brandt) och den gamla kollegan Harris (Wedell Pierce) konspirerat för att få honom att återvända, så gör han det mot löften (som snabbt sviks) om att han inte kommer att utnyttjas ur en feel-good-vinkel. I övrigt så är det mest en familjekomedi. Mike och Annie har tre barn tillsammans och vardagen i familjelivet står i fokus. Jag har nu sett de två första avsnitten av serien och är långt ifrån såld på den.

En premiss för att man ska tycka om den här serien är att man tycker att Fox är lika charmig som youtubes främsta kattungekomplikation. Om man inte är med på det tåget utan istället mest ser honom som prillig liten bankir som alltför ofta fått stå oemotsagd i sin närmiljö, så ser man inte heller något ljus i slutet av tunneln. Det är någonting med den här ”spjuver-charmen” som han delar med bl.a. Tom Cruise, som måste ha sin grund i 80-talets definition av hunk, som jag inte riktigt klarar av. Lite ”who´s the man, middle class edition”. Om man däremot är med på premissen, vilket jag tror att många är, så kanske man också gillar serien.