Nyheter och länkar

Game of Thrones har funnit sin Hizdahr zo Loraq i Joel Fry (via TvLine).

A&E kommer göra sin variant av det franska tv-dramat Les Revenants (via Vulture).

FOX har redan beställt en andra säsong av den nya serien Sleepy Hollow (via Deadline).

Även den fjärde säsongen av The Walking Dead får en ackompanjerande webb-serie, denna gång kallad för The Oath (via EW).

Jessica Brown Findlay, mest känd som Lady Sybil i Downton Abbey, kommer att spela huvudrollen i BBC1’s filmatisering av Jamaica Inn (vis Deadline).

Om det fortfarande är oklart vem som verkligen vann senaste säsongen av Game of Thrones så finns svaret här (via Buzzfeed).

Directors Guild of America har i en ny studie kommit fram till att det förra tv-året, precis som samtliga tidigare tv-år, dominerades av vita män. Så mycket som 72% av alla serieavsnitt var regisserade av vita män, medan minoritetsmän stod för 14%, vita kvinnor för 12% och minoritetskvinnor för så få avsnitt som 2% (via DGA).

Recension: Sleepy Hollow

Foto: Fox

Foto: Fox

Tidigare i veckan sändes det tredje avsnittet av Fox höstsatsning Sleepy Hollow, till fortsatt stor publik. Många har kanske sett filmen Sleepy Hollow med Johnny Depp, Christina Ricci och Christopher Walken från 1999. Precis som den, så baseras även den nya serien på en närmare 200 år gammal novell, The legend of Sleepy Hollow skriven av den amerikanska författaren Washington Irving. Novellen handlar om den tragiska, fula och lite spattiga läraren Ichabod Crane som försvinner spårlöst en natt efter att ha jagats av en huvudlös ryttare.

Man kan väl inte påstå annat än att serien är mycket löst baserad på Irvings novell. Kanske vill man mest kunna använda namnet Sleepy Hollow? I serien är nämligen Ichabod en engelsman som kommit att strida i amerikanska frihetskriget mot sitt forna hemland, under general Washington. På direkt order från generalen letar han under en fältstrid upp en speciell rödrock som han blivit beordrad att döda. Han lyckas hitta honom, och vidare också skilja motståndarens huvud från kroppen, men tyvärr förlorar han också sitt eget liv i sviterna av striden. Härnäst vaknar Ichabod upp i 2000-talets Sleepy Hollow, i runda slängar, 250 år senare. Han grips snabbt för ett mord som han inte begått och inser då att även hans huvudlösa baneman uppstått ur graven. Den enda som tror honom är polisen Abbie Mills och tillsammans börjar de arbeta med att förstå situationen de står inför.

Ichabod Crane spelas av Tom Mison som i fjol syntes till i den eminenta Parade’s end och Abbie Mills görs av Nicole Beharie som bl.a. har spelat mot Michael Fassbender i ShameJag tycker att båda två fungerar bra i sina roller. Kemin mellan dem gör deras utväxlingar till avsnittens höjdpunkt, och den satt på plats redan i piloten. Jag tycker faktiskt att serien är rätt så rolig. Den är i alla fall underhållande nog för att jag ska fortsätta att följa den. Ett varningens finger bör dock höjas för piloten. Man spar inte direkt på krutet och mycket premiss stoppas in utan att särskilt stor tillsyn ges till formen. Om man vill ge serien en ärlig chans måste man därför se minst två avsnitt. Det här är nog inte direkt något för den som gillar det sparsmakat återhållssamma. Det är tvärtom lite avsiktligt billigt i flådig guldram. Om man gillar dylikt så kan det nog vara en serie att spana in. Har ni hunnit titta på den än?

Recension: Brooklyn Nine- Nine

Foto: Fox

Foto: Fox

När det gäller komediserier så har Fox denna höst, vid sidan av Dads, också satsat på Brooklyn Nine- NineSerien visar vardagslunken på en polisstation i Brooklyn, New York men handlar mer om kontorspolitik än om brottslösning. Jag har vid det här laget sett de två första avsnitten och bildat mig en uppfattning om serien.

Andy Samberg spelar huvudrollen Jake Peralta, en förträfflig men lat och oseriös kriminalare, som tillsammans med resten av Sergeant Terry Jeffords (Terry Crews) team fått löpa amok under en slapp ledning. Situationen ändras helt då den nye stelbenta och benhårda chefen Captain Ray Holt spelad av Andre Braugher tar över taktpinnen.

Såhär tokroligt blir det när en knasig person vägrar följa reglerna. Foto: Fox

Seriens tagline är ”The law. Without the order”. Utgångspunkten tas i den motsättning som uppstår mellan hur den seriösa och regelrätta Captain Holt tycker att polisverksamhet bör bedrivas och vad den frisinnade slackern Peralta tycker om samma sak. Piloten går främst ut på att Captain Holt försöker få Peralta att ta på sig en slips. Här blir det lite väl knasigt för min smak. Jag har ofta svårt att fastna för amerikanska komediserier och det beror nog främst på att humorn i varierande grad bygger på knas.

Roligast är driften med crimegenren, hur man skojar med trötta schabloner om det hårda polislivet. Allt förstärks av musiken, t.ex. hur teamet presenteras i Snatch-anda och ”aktionsscenen” ackompanjeras av en porrig bakgrundsmusik som hämtad från Magnum P.I. eller Knight Rider. Driften med genrens diverse troper hade dock varit roligare om inte serien själv byggde på en ganska trött sådan: polisen som tycker sig stå över regler med motivering att han är så briljant och får rätt resultat. I polisdraman resulterar tropen i att den obehagliga stjärnkriminalaren slår in ansiktet på en misstänkt för att i sista stund få reda på vart bomben är gömd och i poliskomedier att han inte tycker sig behöva ha slips på jobbet för att han har bäst arresteringsstatistik.

Jag tycker att både Andy Samberg och Andre Braugher fungerar bra men min favorit är den något olämpliga Gina Linetti (Chelsea Peretti). Överlag är jag inte superimponerad, och det är inte en serie som jag kommer att fortsätta se på. För mig fungerar den dock tusenfalt bättre än dess tröttsamma parhästoch jag kan absolut tänka mig att det finns en publik som kommer att gilla och följa Brooklyn Nine- Nine.

Recension: Dads

Foto:Fox

Foto:Fox

Dads är en av höstens humorsatsningar från Fox. Jag har precis sett de två första avsnitten och har skrivit ner min initiala reaktion på dem. Serien handlar om Eli (Seth Green) och Warner (Giovanni Ribisi), två framgångsrika spelutvecklare som av olika anledningar måste bo tillsammans med sina respektive pappor, spelade av Martin Mull och Peter Riegert. Jag ska inte ljuga. Det känns tråkigt att det föll sig så att Dads var först ut att recenseras, för det här är en riktigt unken serie. Humorn är inte bara sexistisk, den är också minst sagt slapp och lutar sig främst mot tröttsamma kulturella stereotyper. Är man intresserad av vilka så har man på Vulture rankat de sämsta skämten från piloten.

Piloten blev inte heller väl emottagen av kritikerna vilket Fox valde att göra till en del av sin marknadsföring. Jag antar att man valde att lyfta fram kritikernas förakt i förhoppning att nå fram till dem som föraktar kritiker och att positionera sin humor som farlig och lite kittlande.

När man tar ställning mot den här typen av humor i en diskussion med personer som försvarar den brukar de argumentera på ett av följande två sätt. Det första sättet följer Fox-linjen: belackaren är en torr elitist. Det andra sättet tar utgångspunkt i en diskussion om huruvida man får skämta om allt: belackaren är motståndare till det fria ordet. Saken är dock den, att bara för att man ogillar en viss typ av humor, betyder det inte att man tycker att den borde förbjudas. Diskussionen handlar inte om vad som ska vara godkänd humor, diskussionen handlar dels om vad som är bra humor, och dels om vad som kan passera för humor.

Så vad är då bra humor, eller snarare bra kontroversiell, ”anti-pk” (detta av stereotyphumorns förespråkare så omhuldade begrepp) humor? För det är ju det man på Fox i.o.m. trailern vill påskina att Dads är. För det första så tror jag att kontroversiell humor är ett bra sätt att kollektivt handskas med obekväma ämnen. Det utgör en enkel första ingång till ett ämne, eller ett perspektiv, som är för nytt eller svårt att gå rakt in på med en djupanalys. Bra kontroversiell humor bränner till, ger en kraftig reaktion och lämnar dig med en svårbeskrivlig ambivalens som inte riktigt släpper taget.

Så överensstämmer den beskrivningen med skämten i Dads, eller med annan sexistisk, rasistisk stereotyphumor? Inte alls. Skämt som bygger på trötta fördomar bränner inte alls till i samhällets samkvämliga fernissa. De är tvärtom kalla, trötta, unkna och trots sitt uppsåt inte ens roliga. Problemet med den här typen av humor är att den utgår från att en stereotyp är rolig i sig själv, och att humor är att stapla stereotyper på varandra. Det anser jag inte att det är, och jag anser definitivt inte att det är i närheten av vad som kan kallas kontroversiellt.