Recension: Hostages

Foto: CBS

Foto: CBS

Hostages är ett försök av CBS att slita sig loss från procedural-träsket och är planerad att visas i 15 avsnitt. Serien följer den framstående kirurgen Ellen Sanders (Toni Collette) som blivit utvald till att utföra en operation på USA:s president. Kvällen innan ingreppet är Ellen hemma i sitt hus med sin familj när en grupp ledda av Duncan Carlisle (Dylan McDermott) bryter sig in, hotar familjen till livet och kräver att hon ska mörda presidenten på operationsbordet följande dag.

Jag vet inte riktigt vad det är med Hostages men hela serien känns så otroligt mycket 90-tal. Den skulle lika gärna kunnat ha visats på TV4 1997 och hetat något i stil med ”Farlig framgång” eller ”Med onda avsikter” med tablåplats efter Tre Kronor. Jag vet inte om det är gisslandrama som i sig känns väldigt 90, eller om det är greppet att blanda kärnfamiljsproblem med vita huset? Kanske är det den lite allmänt underutvecklade uppbyggnaden? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske någon kan hjälpa mig? 

I övrigt så är det inte Hostages en imponerande serie. Jag har dessutom lite svårt för Dylan McDermott i allmänhet då han enligt mig har varit den svagaste länken i båda säsongerna av American Horror Story. När det gäller storyn så är det svårt att komma ifrån de rent löjliga inslagen. Det är lättare att leta fel med den än att svepas med av den om man säger så. Spontant kanske inte heller upplägget är passande för hela 15 avsnitt. Men ändå, efter att måhända något underväldigad sett tre av dem, så är jag ändå nyfiken på att se hur det går. På något svårbegripligt vis fungerar ändå Hostages för mig men det beror nog i ärlighetens namn främst på den svårplacerade retrokänslan.

Annonser

Recension: Mom

Foto: CBS

Foto: CBS

Komediserien Mom sände igår sitt andra avsnitt på hemkanalen CBS. Den är långt ifrån en höjdare men var ändå bättre än vad jag hade trott. Seriens huvudroll Christie, spelas av en hyfsat övertygande Anna Faris. Christie är en tvåbarnsmamma som varit nykter mindre än 200 dagar och som nu jobbar på att bygga upp sitt liv, eller kanske snarare att hålla ihop sitt liv. Som ett led i att hennes tonåriga dotter Violet (Sadie Calvano) har svårt att förlåta och gå vidare så tvingas hon försonas med sin egen mamma Bonnie (Allison Janney), som precis som Christie är nykter alkoholist.

Serien är en Chuck Lorre-skapelse vilket märks tydligt. Både tonen och takten påminner  om Two and a Half Men. Serierna har också samma ingredienser: dysfunktionella familjerelationer, självklara skämt, förhatliga burkskratt och lite svärta. Jag undrar dock om de är tänkta till samma publik? Anledningen till att Mom fungerar bättre för mig har kanske mest att göra med att Anna Faris gör en betydligt mer tilltalande huvudroll än den hopplösa Charlie Sheen. Det är dessutom ett nöje att se Allison Janney i rollen som Bonnie. I birollistan finns fler intressanta namn. French Stewart som jag knappt har sett någonstans sedan 90-talsfantastiska Tredje klotet från solen måste nämnas precis som Breaking Bad-alumnen Matt Jones som gör rollen som Christies baby-daddy. En komedis huvudsakliga uppgift är likväl att underhålla, och skådespelarna till trots, Mom är inte särskillt rolig.