Recension: Hostages

Foto: CBS

Foto: CBS

Hostages är ett försök av CBS att slita sig loss från procedural-träsket och är planerad att visas i 15 avsnitt. Serien följer den framstående kirurgen Ellen Sanders (Toni Collette) som blivit utvald till att utföra en operation på USA:s president. Kvällen innan ingreppet är Ellen hemma i sitt hus med sin familj när en grupp ledda av Duncan Carlisle (Dylan McDermott) bryter sig in, hotar familjen till livet och kräver att hon ska mörda presidenten på operationsbordet följande dag.

Jag vet inte riktigt vad det är med Hostages men hela serien känns så otroligt mycket 90-tal. Den skulle lika gärna kunnat ha visats på TV4 1997 och hetat något i stil med ”Farlig framgång” eller ”Med onda avsikter” med tablåplats efter Tre Kronor. Jag vet inte om det är gisslandrama som i sig känns väldigt 90, eller om det är greppet att blanda kärnfamiljsproblem med vita huset? Kanske är det den lite allmänt underutvecklade uppbyggnaden? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske någon kan hjälpa mig? 

I övrigt så är det inte Hostages en imponerande serie. Jag har dessutom lite svårt för Dylan McDermott i allmänhet då han enligt mig har varit den svagaste länken i båda säsongerna av American Horror Story. När det gäller storyn så är det svårt att komma ifrån de rent löjliga inslagen. Det är lättare att leta fel med den än att svepas med av den om man säger så. Spontant kanske inte heller upplägget är passande för hela 15 avsnitt. Men ändå, efter att måhända något underväldigad sett tre av dem, så är jag ändå nyfiken på att se hur det går. På något svårbegripligt vis fungerar ändå Hostages för mig men det beror nog i ärlighetens namn främst på den svårplacerade retrokänslan.

Recension: Trophy Wife

Foto: ABC

Foto: ABC

Titeln på serien i fråga kanske får finsmakaren att rynka på näsan. Trophy Wife låter verkligen som något hemmahörande på Bravo. Här rör det sig dock inte om svärande kvinnor i galablåsor som stolt samlas runt titeln, utan om en kvinna som förhåller sig till att uppfattas som en ”trophy wife” samt det nya liv som följer på giftermålet med en betydligt äldre man. När Kate (Malin Åkerman) gifter sig med Pete (Bradley Whitford) får hennes liv helt andra villkor. Den enda som finns kvar av den beskymmersfria tillvaron som singel är kompisen Meg (Natalie Morales), i övrigt är det mesta utbytt mot villaidyll och fotbollsträning. Desperat att bemästra det nya livet måst Kate nu lära sig att handskas med Petes två ex-fruar och tre barn.

Om man jämför med de andra av höstens nya amerikanska komedier som jag hittills recenserat (DadsBrooklyn Nine- NineThe Michael J. Fox Show och Mom) så tycker jag att den står sig riktigt bra. Det kanske i.o.f.s. säger mer om konkurrensen är om Trophy Wife. Jag tycker att serien är helt okej. Efter att ha sett piloten samt det andra avsnittet så ger jag den, något tveksamt, betyg godkänd. Jag kommer att ge den några avsnitt till för jag är nyfiken på vilken riktning den kommer att ta. Det är möjligt att det blir bättre när ingredienserna ”satt sig”. Någonting som jag hoppas försvinner är de lite gulliga, ”inspirerande” monologerna som Åkerman har emellanåt. Annars så tycker jag att seriens styrka utan tvekan är skådespelarna. Åkerman är begåvad som komdienn ut i fingerspetsarna.

Recension: Sleepy Hollow

Foto: Fox

Foto: Fox

Tidigare i veckan sändes det tredje avsnittet av Fox höstsatsning Sleepy Hollow, till fortsatt stor publik. Många har kanske sett filmen Sleepy Hollow med Johnny Depp, Christina Ricci och Christopher Walken från 1999. Precis som den, så baseras även den nya serien på en närmare 200 år gammal novell, The legend of Sleepy Hollow skriven av den amerikanska författaren Washington Irving. Novellen handlar om den tragiska, fula och lite spattiga läraren Ichabod Crane som försvinner spårlöst en natt efter att ha jagats av en huvudlös ryttare.

Man kan väl inte påstå annat än att serien är mycket löst baserad på Irvings novell. Kanske vill man mest kunna använda namnet Sleepy Hollow? I serien är nämligen Ichabod en engelsman som kommit att strida i amerikanska frihetskriget mot sitt forna hemland, under general Washington. På direkt order från generalen letar han under en fältstrid upp en speciell rödrock som han blivit beordrad att döda. Han lyckas hitta honom, och vidare också skilja motståndarens huvud från kroppen, men tyvärr förlorar han också sitt eget liv i sviterna av striden. Härnäst vaknar Ichabod upp i 2000-talets Sleepy Hollow, i runda slängar, 250 år senare. Han grips snabbt för ett mord som han inte begått och inser då att även hans huvudlösa baneman uppstått ur graven. Den enda som tror honom är polisen Abbie Mills och tillsammans börjar de arbeta med att förstå situationen de står inför.

Ichabod Crane spelas av Tom Mison som i fjol syntes till i den eminenta Parade’s end och Abbie Mills görs av Nicole Beharie som bl.a. har spelat mot Michael Fassbender i ShameJag tycker att båda två fungerar bra i sina roller. Kemin mellan dem gör deras utväxlingar till avsnittens höjdpunkt, och den satt på plats redan i piloten. Jag tycker faktiskt att serien är rätt så rolig. Den är i alla fall underhållande nog för att jag ska fortsätta att följa den. Ett varningens finger bör dock höjas för piloten. Man spar inte direkt på krutet och mycket premiss stoppas in utan att särskilt stor tillsyn ges till formen. Om man vill ge serien en ärlig chans måste man därför se minst två avsnitt. Det här är nog inte direkt något för den som gillar det sparsmakat återhållssamma. Det är tvärtom lite avsiktligt billigt i flådig guldram. Om man gillar dylikt så kan det nog vara en serie att spana in. Har ni hunnit titta på den än?

Recension: Mom

Foto: CBS

Foto: CBS

Komediserien Mom sände igår sitt andra avsnitt på hemkanalen CBS. Den är långt ifrån en höjdare men var ändå bättre än vad jag hade trott. Seriens huvudroll Christie, spelas av en hyfsat övertygande Anna Faris. Christie är en tvåbarnsmamma som varit nykter mindre än 200 dagar och som nu jobbar på att bygga upp sitt liv, eller kanske snarare att hålla ihop sitt liv. Som ett led i att hennes tonåriga dotter Violet (Sadie Calvano) har svårt att förlåta och gå vidare så tvingas hon försonas med sin egen mamma Bonnie (Allison Janney), som precis som Christie är nykter alkoholist.

Serien är en Chuck Lorre-skapelse vilket märks tydligt. Både tonen och takten påminner  om Two and a Half Men. Serierna har också samma ingredienser: dysfunktionella familjerelationer, självklara skämt, förhatliga burkskratt och lite svärta. Jag undrar dock om de är tänkta till samma publik? Anledningen till att Mom fungerar bättre för mig har kanske mest att göra med att Anna Faris gör en betydligt mer tilltalande huvudroll än den hopplösa Charlie Sheen. Det är dessutom ett nöje att se Allison Janney i rollen som Bonnie. I birollistan finns fler intressanta namn. French Stewart som jag knappt har sett någonstans sedan 90-talsfantastiska Tredje klotet från solen måste nämnas precis som Breaking Bad-alumnen Matt Jones som gör rollen som Christies baby-daddy. En komedis huvudsakliga uppgift är likväl att underhålla, och skådespelarna till trots, Mom är inte särskillt rolig.

Recension: The Michael J. Fox Show

Bild: NBC

Foto: NBC

The Michael J. Fox Show handlar om Mike Henry(!), en älskad nyhetsankare som varit borta från arbetet på NBC i fem år eftersom han, precis som Michael J. Fox, har drabbats av parkinsons sjukdom. Serien är löst baserad på Fox´ eget liv. Efter att hustrun Annie (Betsy Brandt) och den gamla kollegan Harris (Wedell Pierce) konspirerat för att få honom att återvända, så gör han det mot löften (som snabbt sviks) om att han inte kommer att utnyttjas ur en feel-good-vinkel. I övrigt så är det mest en familjekomedi. Mike och Annie har tre barn tillsammans och vardagen i familjelivet står i fokus. Jag har nu sett de två första avsnitten av serien och är långt ifrån såld på den.

En premiss för att man ska tycka om den här serien är att man tycker att Fox är lika charmig som youtubes främsta kattungekomplikation. Om man inte är med på det tåget utan istället mest ser honom som prillig liten bankir som alltför ofta fått stå oemotsagd i sin närmiljö, så ser man inte heller något ljus i slutet av tunneln. Det är någonting med den här ”spjuver-charmen” som han delar med bl.a. Tom Cruise, som måste ha sin grund i 80-talets definition av hunk, som jag inte riktigt klarar av. Lite ”who´s the man, middle class edition”. Om man däremot är med på premissen, vilket jag tror att många är, så kanske man också gillar serien.

Recension: Brooklyn Nine- Nine

Foto: Fox

Foto: Fox

När det gäller komediserier så har Fox denna höst, vid sidan av Dads, också satsat på Brooklyn Nine- NineSerien visar vardagslunken på en polisstation i Brooklyn, New York men handlar mer om kontorspolitik än om brottslösning. Jag har vid det här laget sett de två första avsnitten och bildat mig en uppfattning om serien.

Andy Samberg spelar huvudrollen Jake Peralta, en förträfflig men lat och oseriös kriminalare, som tillsammans med resten av Sergeant Terry Jeffords (Terry Crews) team fått löpa amok under en slapp ledning. Situationen ändras helt då den nye stelbenta och benhårda chefen Captain Ray Holt spelad av Andre Braugher tar över taktpinnen.

Såhär tokroligt blir det när en knasig person vägrar följa reglerna. Foto: Fox

Seriens tagline är ”The law. Without the order”. Utgångspunkten tas i den motsättning som uppstår mellan hur den seriösa och regelrätta Captain Holt tycker att polisverksamhet bör bedrivas och vad den frisinnade slackern Peralta tycker om samma sak. Piloten går främst ut på att Captain Holt försöker få Peralta att ta på sig en slips. Här blir det lite väl knasigt för min smak. Jag har ofta svårt att fastna för amerikanska komediserier och det beror nog främst på att humorn i varierande grad bygger på knas.

Roligast är driften med crimegenren, hur man skojar med trötta schabloner om det hårda polislivet. Allt förstärks av musiken, t.ex. hur teamet presenteras i Snatch-anda och ”aktionsscenen” ackompanjeras av en porrig bakgrundsmusik som hämtad från Magnum P.I. eller Knight Rider. Driften med genrens diverse troper hade dock varit roligare om inte serien själv byggde på en ganska trött sådan: polisen som tycker sig stå över regler med motivering att han är så briljant och får rätt resultat. I polisdraman resulterar tropen i att den obehagliga stjärnkriminalaren slår in ansiktet på en misstänkt för att i sista stund få reda på vart bomben är gömd och i poliskomedier att han inte tycker sig behöva ha slips på jobbet för att han har bäst arresteringsstatistik.

Jag tycker att både Andy Samberg och Andre Braugher fungerar bra men min favorit är den något olämpliga Gina Linetti (Chelsea Peretti). Överlag är jag inte superimponerad, och det är inte en serie som jag kommer att fortsätta se på. För mig fungerar den dock tusenfalt bättre än dess tröttsamma parhästoch jag kan absolut tänka mig att det finns en publik som kommer att gilla och följa Brooklyn Nine- Nine.

Recension: Dads

Foto:Fox

Foto:Fox

Dads är en av höstens humorsatsningar från Fox. Jag har precis sett de två första avsnitten och har skrivit ner min initiala reaktion på dem. Serien handlar om Eli (Seth Green) och Warner (Giovanni Ribisi), två framgångsrika spelutvecklare som av olika anledningar måste bo tillsammans med sina respektive pappor, spelade av Martin Mull och Peter Riegert. Jag ska inte ljuga. Det känns tråkigt att det föll sig så att Dads var först ut att recenseras, för det här är en riktigt unken serie. Humorn är inte bara sexistisk, den är också minst sagt slapp och lutar sig främst mot tröttsamma kulturella stereotyper. Är man intresserad av vilka så har man på Vulture rankat de sämsta skämten från piloten.

Piloten blev inte heller väl emottagen av kritikerna vilket Fox valde att göra till en del av sin marknadsföring. Jag antar att man valde att lyfta fram kritikernas förakt i förhoppning att nå fram till dem som föraktar kritiker och att positionera sin humor som farlig och lite kittlande.

När man tar ställning mot den här typen av humor i en diskussion med personer som försvarar den brukar de argumentera på ett av följande två sätt. Det första sättet följer Fox-linjen: belackaren är en torr elitist. Det andra sättet tar utgångspunkt i en diskussion om huruvida man får skämta om allt: belackaren är motståndare till det fria ordet. Saken är dock den, att bara för att man ogillar en viss typ av humor, betyder det inte att man tycker att den borde förbjudas. Diskussionen handlar inte om vad som ska vara godkänd humor, diskussionen handlar dels om vad som är bra humor, och dels om vad som kan passera för humor.

Så vad är då bra humor, eller snarare bra kontroversiell, ”anti-pk” (detta av stereotyphumorns förespråkare så omhuldade begrepp) humor? För det är ju det man på Fox i.o.m. trailern vill påskina att Dads är. För det första så tror jag att kontroversiell humor är ett bra sätt att kollektivt handskas med obekväma ämnen. Det utgör en enkel första ingång till ett ämne, eller ett perspektiv, som är för nytt eller svårt att gå rakt in på med en djupanalys. Bra kontroversiell humor bränner till, ger en kraftig reaktion och lämnar dig med en svårbeskrivlig ambivalens som inte riktigt släpper taget.

Så överensstämmer den beskrivningen med skämten i Dads, eller med annan sexistisk, rasistisk stereotyphumor? Inte alls. Skämt som bygger på trötta fördomar bränner inte alls till i samhällets samkvämliga fernissa. De är tvärtom kalla, trötta, unkna och trots sitt uppsåt inte ens roliga. Problemet med den här typen av humor är att den utgår från att en stereotyp är rolig i sig själv, och att humor är att stapla stereotyper på varandra. Det anser jag inte att det är, och jag anser definitivt inte att det är i närheten av vad som kan kallas kontroversiellt.