Recension: Hostages

Foto: CBS

Foto: CBS

Hostages är ett försök av CBS att slita sig loss från procedural-träsket och är planerad att visas i 15 avsnitt. Serien följer den framstående kirurgen Ellen Sanders (Toni Collette) som blivit utvald till att utföra en operation på USA:s president. Kvällen innan ingreppet är Ellen hemma i sitt hus med sin familj när en grupp ledda av Duncan Carlisle (Dylan McDermott) bryter sig in, hotar familjen till livet och kräver att hon ska mörda presidenten på operationsbordet följande dag.

Jag vet inte riktigt vad det är med Hostages men hela serien känns så otroligt mycket 90-tal. Den skulle lika gärna kunnat ha visats på TV4 1997 och hetat något i stil med ”Farlig framgång” eller ”Med onda avsikter” med tablåplats efter Tre Kronor. Jag vet inte om det är gisslandrama som i sig känns väldigt 90, eller om det är greppet att blanda kärnfamiljsproblem med vita huset? Kanske är det den lite allmänt underutvecklade uppbyggnaden? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske någon kan hjälpa mig? 

I övrigt så är det inte Hostages en imponerande serie. Jag har dessutom lite svårt för Dylan McDermott i allmänhet då han enligt mig har varit den svagaste länken i båda säsongerna av American Horror Story. När det gäller storyn så är det svårt att komma ifrån de rent löjliga inslagen. Det är lättare att leta fel med den än att svepas med av den om man säger så. Spontant kanske inte heller upplägget är passande för hela 15 avsnitt. Men ändå, efter att måhända något underväldigad sett tre av dem, så är jag ändå nyfiken på att se hur det går. På något svårbegripligt vis fungerar ändå Hostages för mig men det beror nog i ärlighetens namn främst på den svårplacerade retrokänslan.

Recension: The Blacklist

Foto: NBC

Foto: NBC

Allvarligt talat, har crime-genren körts så hårt i botten av alla halvhjärtade bokstavskombinationsserier att satsningar som The Blacklist nu kan passera för bra tv? Jag kan nämligen inte komma på någon annan anledning till att The Blacklist fått ett så varmt mottagande. Serien har haft bra tittarsiffror och har precis fått en order på full säsong. För mig funkar den inte alls. Jag har precis sett det tredje avsnittet och där någonstans gick gränsen för mig. Piloten kändes som en parodi på sin genre och de andra avsnitten har även dem varit skrattretande klyschfester.

Premissen, gravt inspirerad av När lammen tystnar, går ut på att det kriminella geniet Raymond ”Red” Reddington (James Spader) frivilligt överlämnar sig till FBI. Red lovar att hjälpa FBI fånga andra kriminella superskurkar från en speciell lista, the blacklist. De västa av dem är så kriminella att FBI inte ens vet att de existerar. Det finns dock ett krav från Reds sida och det är att endast prata och arbeta med nybörjaragenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Den övergripande berättelsen, precis som dess detaljer, är alltså en ganska sliten historia. En annan sak som besvärar mig är hur vi ska förstå och köpa att Red och Elizabeth båda två är supersmarta. Om man inte låter sig övertygas av förfinat vintycke och en förkärlek till att bära hatt så ges det inte några större bevis för att så är fallet. För att Elizabeth ska utmärka sig i arbetsgruppen så måste kollegan Donald Ressler (Diego Klattenhoff) vara jättekorkad i stil med ”vi vill inte ha din dumma lista, vi har vår egen”. Med Red är det ännu värre. Han är skissad så som ett barn tänker sig en smart person, som en person som kan oskadliggöra gravitationen. Inte heller Spader lyckas sälja Red som den kriminella mastermind han porträtteras att vara. Det enda han har att komma med är ett torrt, arrogant skratt. För det vet väl alla att skurkar skrattar så? Det är dock fortfarande oklart om han slipat fram skrattet genom en stilstudie på Kurt Sutters Otto.

Nya serier kommande vecka

Vid en närmare undersökning av nästa veckas nya serier blir det tydligt att den allra mest hektiska premiärperioden är bakom oss. Det finns dock några nyheter att se fram emot och jag är faktiskt intresserad av dem allihop.

The Tomorrow People (The CW) handlar, precis som cirka 47% av alla serier nuförtiden, om en ung person som märker att hen besitter märkliga krafter. Denna gång centreras historien runt en Stephen som kommer i kontakt med en grupp människor med liknande förmågor.  De utgör nästa steg i evolutionen och tillsammans kämpar de för att överleva trakasserier och pogromer.

Once Upon a Time in Wonderland (ABC) är en spin-off från Once Upon a Time och är självklart också baserad på Lewis Carrolls kända berättelse om Alice. I ABCs variant är hon inte längre ett barn utan en ung kvinna med ett minst sagt obekvämt utgångsläge: förälskad i en ande och inlåst på ett viktorianskt mentalsjukhus.

Foto: ITV

Foto: ITV

Breathless (ITV) är ett nytt brittiskt kostymdrama som utspelar sig på en gynekologmottagning i London år 1961. Precis på andra sidan om den sexuella revolutionen skildrar serien vardagslivet för de läkare och sjuksköterskor som arbetar på mottagningen.

Redan nedlagd: Lucky 7

Foto: ABC

Foto: ABC

Igår kom nyheten: den första av de amerikanska höstpremiärerna att få det fruktade nedläggningsbeskedet blev alltså Lucky 7. På andra sidan klingan stod ABC som redan efter två visade avsnitt bestämde att det var dags att lägga ner. Premiären gjorde dåligt ifrån sig och tittarsiffrorna för uppföljningsavsnittet blev ännu sämre. Utan några större stjärnor och med begränsad promotion är det svårt att utmärka sig i den flodvåg av nya serier och säsongspremiärer som slår in över publiken under september månads pilotsäsong.

Det amerikanska seriesystemet är skoningslöst och pilot efter pilot kavlas ut i hopp om att någon av dem ska bli nästa stora tittarsuccé och kassako. Om det då redan tidigt står klart att en viss serie inte kommer bli någon sådan så kan den alltså överges efter bara två avsnitt. ABC visar hellre gamla repriser av hitserien Scandal istället för att fortsätta visa de redan färdiga avsnitten av Lucky 7. Vad som kommer hända med dem är ännu oklart men det finns inga planer på att visa dem i det närmaste. Med säsongens första dödsoffer i åtanke, och vetskapen om att många fler snart lär följa, så är det svårt att inte tänka på Kevin Spaceys tal från Edinburgh International Television Festival från i somras.

Istället för att långsamt och under flera avsnitt få bygga upp karaktärer, relationer och förlopp så skapas en pilot som slarvigt presenterar allt. Hela premissen måste finnas med och den måste vara tydlig och lätt att förstå, så tydlig att man redan efter det andra avsnittet kan utläsa om den fungerar eller inte. Med tanke på att piloten rymmer premissen så finns det inte så mycket utveckling att vänta sig och därför inte heller så stor poäng att vänta med nedläggningsbeslutet.

Hursomhelst så gjorde den tidiga nedläggningen att jag blev intresserad av Lucky 7. Serien är en amerikansk variant av den brittiska The Syndicate och handlar om hur ett gäng kollegor på en bensinstation i Queens vinner massa miljoner på lotto. Så, var piloten verkligen så dålig? Nja, den var väl ett ganska så klumpigt försök att balansera mellan svärta och komik. Ingenting att starta en namninsamling för att rädda alltså, men jag tror säkert att annat som är sämre får längre tid på sig att försöka vinna en publik. Jag blev i alla fall sugen på att se The Syndicate. Det här är helt enkelt en typ av historia som britterna berättar bättre, sen om det har med pilotsystemet att göra vet jag inte.

Recension: Trophy Wife

Foto: ABC

Foto: ABC

Titeln på serien i fråga kanske får finsmakaren att rynka på näsan. Trophy Wife låter verkligen som något hemmahörande på Bravo. Här rör det sig dock inte om svärande kvinnor i galablåsor som stolt samlas runt titeln, utan om en kvinna som förhåller sig till att uppfattas som en ”trophy wife” samt det nya liv som följer på giftermålet med en betydligt äldre man. När Kate (Malin Åkerman) gifter sig med Pete (Bradley Whitford) får hennes liv helt andra villkor. Den enda som finns kvar av den beskymmersfria tillvaron som singel är kompisen Meg (Natalie Morales), i övrigt är det mesta utbytt mot villaidyll och fotbollsträning. Desperat att bemästra det nya livet måst Kate nu lära sig att handskas med Petes två ex-fruar och tre barn.

Om man jämför med de andra av höstens nya amerikanska komedier som jag hittills recenserat (DadsBrooklyn Nine- NineThe Michael J. Fox Show och Mom) så tycker jag att den står sig riktigt bra. Det kanske i.o.f.s. säger mer om konkurrensen är om Trophy Wife. Jag tycker att serien är helt okej. Efter att ha sett piloten samt det andra avsnittet så ger jag den, något tveksamt, betyg godkänd. Jag kommer att ge den några avsnitt till för jag är nyfiken på vilken riktning den kommer att ta. Det är möjligt att det blir bättre när ingredienserna ”satt sig”. Någonting som jag hoppas försvinner är de lite gulliga, ”inspirerande” monologerna som Åkerman har emellanåt. Annars så tycker jag att seriens styrka utan tvekan är skådespelarna. Åkerman är begåvad som komdienn ut i fingerspetsarna.

Ett serietips: von Svenssons kläder

Foto: SVT

Foto: SVT

Igår visade SVT det första avsnittet av von Svenssons kläderett program som kommer att sändas i sex avsnitt under hösten. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner försöker med hjälp av intervjuer och diverse experiment förstå hur och varför vi klär oss som vi gör, samt vad kläderna säger om individen och samtiden. I von Svenssons kläder är det alltså inte modeideal som står i centrum utan den faktiska praktiken, hur människor väljer att klä sig.

Även om tonen i programmet är lättsamt underhållande så är det ändå kul att se att de här frågorna tas på allvar. Oavsett om vi är medvetna om det, eller vad vi tycker om det, så iscensätter vi vår person varje morgon. Komplexa fenomen som klass, genus, politik, status, makt och vår individuella relation till dessa kollektiva storheter blir genom vårt dagliga klädval till en, för den utomstående, ganska lättläst berättelse. Koderna är gemensamma och vi lär oss dem tidigt.

Det första avsnittet handlade om uniformer och om hur vi klär in oss i vår yrkesroll. Programmet gästades av Håkan Juholt, en av flera svenska politiker vars klädval hamnat i fokus de senaste åren (han beskriver ytterst charmerande sin skjorta som ”rockklubb i New York”). Vi får lära oss att personer verksamma inom ett yrke utan formella krav på en viss klädsel ändå ofta har ett gemensamt uttryck.

Kan du gissa deras yrke? Ledtråd: en är mäklare.

Jag tycker att von Svenssons kläder är ett roligt och intressant inslag på SVT. Både Winther och Källner gör sig bra i formatet. Avsnitt två som handlar om hur vi klär oss när vi vill ligga tänker jag absolut se. Det visas först nästa onsdag men under tiden så kan du titta på det första avsnittet här.

Recension: Sleepy Hollow

Foto: Fox

Foto: Fox

Tidigare i veckan sändes det tredje avsnittet av Fox höstsatsning Sleepy Hollow, till fortsatt stor publik. Många har kanske sett filmen Sleepy Hollow med Johnny Depp, Christina Ricci och Christopher Walken från 1999. Precis som den, så baseras även den nya serien på en närmare 200 år gammal novell, The legend of Sleepy Hollow skriven av den amerikanska författaren Washington Irving. Novellen handlar om den tragiska, fula och lite spattiga läraren Ichabod Crane som försvinner spårlöst en natt efter att ha jagats av en huvudlös ryttare.

Man kan väl inte påstå annat än att serien är mycket löst baserad på Irvings novell. Kanske vill man mest kunna använda namnet Sleepy Hollow? I serien är nämligen Ichabod en engelsman som kommit att strida i amerikanska frihetskriget mot sitt forna hemland, under general Washington. På direkt order från generalen letar han under en fältstrid upp en speciell rödrock som han blivit beordrad att döda. Han lyckas hitta honom, och vidare också skilja motståndarens huvud från kroppen, men tyvärr förlorar han också sitt eget liv i sviterna av striden. Härnäst vaknar Ichabod upp i 2000-talets Sleepy Hollow, i runda slängar, 250 år senare. Han grips snabbt för ett mord som han inte begått och inser då att även hans huvudlösa baneman uppstått ur graven. Den enda som tror honom är polisen Abbie Mills och tillsammans börjar de arbeta med att förstå situationen de står inför.

Ichabod Crane spelas av Tom Mison som i fjol syntes till i den eminenta Parade’s end och Abbie Mills görs av Nicole Beharie som bl.a. har spelat mot Michael Fassbender i ShameJag tycker att båda två fungerar bra i sina roller. Kemin mellan dem gör deras utväxlingar till avsnittens höjdpunkt, och den satt på plats redan i piloten. Jag tycker faktiskt att serien är rätt så rolig. Den är i alla fall underhållande nog för att jag ska fortsätta att följa den. Ett varningens finger bör dock höjas för piloten. Man spar inte direkt på krutet och mycket premiss stoppas in utan att särskilt stor tillsyn ges till formen. Om man vill ge serien en ärlig chans måste man därför se minst två avsnitt. Det här är nog inte direkt något för den som gillar det sparsmakat återhållssamma. Det är tvärtom lite avsiktligt billigt i flådig guldram. Om man gillar dylikt så kan det nog vara en serie att spana in. Har ni hunnit titta på den än?

Recension: Mom

Foto: CBS

Foto: CBS

Komediserien Mom sände igår sitt andra avsnitt på hemkanalen CBS. Den är långt ifrån en höjdare men var ändå bättre än vad jag hade trott. Seriens huvudroll Christie, spelas av en hyfsat övertygande Anna Faris. Christie är en tvåbarnsmamma som varit nykter mindre än 200 dagar och som nu jobbar på att bygga upp sitt liv, eller kanske snarare att hålla ihop sitt liv. Som ett led i att hennes tonåriga dotter Violet (Sadie Calvano) har svårt att förlåta och gå vidare så tvingas hon försonas med sin egen mamma Bonnie (Allison Janney), som precis som Christie är nykter alkoholist.

Serien är en Chuck Lorre-skapelse vilket märks tydligt. Både tonen och takten påminner  om Two and a Half Men. Serierna har också samma ingredienser: dysfunktionella familjerelationer, självklara skämt, förhatliga burkskratt och lite svärta. Jag undrar dock om de är tänkta till samma publik? Anledningen till att Mom fungerar bättre för mig har kanske mest att göra med att Anna Faris gör en betydligt mer tilltalande huvudroll än den hopplösa Charlie Sheen. Det är dessutom ett nöje att se Allison Janney i rollen som Bonnie. I birollistan finns fler intressanta namn. French Stewart som jag knappt har sett någonstans sedan 90-talsfantastiska Tredje klotet från solen måste nämnas precis som Breaking Bad-alumnen Matt Jones som gör rollen som Christies baby-daddy. En komedis huvudsakliga uppgift är likväl att underhålla, och skådespelarna till trots, Mom är inte särskillt rolig.

Nya serier kommande vecka

Ny vecka med nya serier. Även denna vecka har vi fler debuter att se fram emot, även om de inte är riktigt lika många till antalet som förra veckan (och kanske inte heller lika intressanta).

The Originals (The CW) är en spin-off från The Vampire Diaries och är centrerad runt karaktären Klaus som tidigare varit med i den. Serien utspelar sig i New Orleans och handlar om vad som händer när Klaus återvänder till sin gamla hemstad.

Super Fun Night (ABC) som frontas av Rebel Wilson handlar om hur ett nördigt kompisgäng bestämmer sig för att sluta sitta inne och istället gå ut varje fredag kväll.

The Witches of East End (Lifetime) handlar om Beauchamp-familjen och om hur två unga systrar, hittills ovetandes om de magiska krafter de ärvt från sin mamma, börjar märka att något inte står rätt till.

Sean Saves the World (NBC) är en sitcom där en frånskild man som precis tagit över fulltidsvårdnanden av den tonåriga dottern försöker vara den bästa möjliga pappan han kan.

Andra nyheter den kommande veckan är We are Men, IronsideThe Millers och Welcome to the Family.

Recension: The Michael J. Fox Show

Bild: NBC

Foto: NBC

The Michael J. Fox Show handlar om Mike Henry(!), en älskad nyhetsankare som varit borta från arbetet på NBC i fem år eftersom han, precis som Michael J. Fox, har drabbats av parkinsons sjukdom. Serien är löst baserad på Fox´ eget liv. Efter att hustrun Annie (Betsy Brandt) och den gamla kollegan Harris (Wedell Pierce) konspirerat för att få honom att återvända, så gör han det mot löften (som snabbt sviks) om att han inte kommer att utnyttjas ur en feel-good-vinkel. I övrigt så är det mest en familjekomedi. Mike och Annie har tre barn tillsammans och vardagen i familjelivet står i fokus. Jag har nu sett de två första avsnitten av serien och är långt ifrån såld på den.

En premiss för att man ska tycka om den här serien är att man tycker att Fox är lika charmig som youtubes främsta kattungekomplikation. Om man inte är med på det tåget utan istället mest ser honom som prillig liten bankir som alltför ofta fått stå oemotsagd i sin närmiljö, så ser man inte heller något ljus i slutet av tunneln. Det är någonting med den här ”spjuver-charmen” som han delar med bl.a. Tom Cruise, som måste ha sin grund i 80-talets definition av hunk, som jag inte riktigt klarar av. Lite ”who´s the man, middle class edition”. Om man däremot är med på premissen, vilket jag tror att många är, så kanske man också gillar serien.